Stora tabletter
70-talet
Jul rusch.
Söndag.
Svavelstickorna
Idag mår jag mycket bättre.
Det händer då och då att jag får syrliga, negativa och rent av elaka kommentarer om att jag minsann inte är "utbränd på riktigt". Den här okunskapen gör mig väldigt ledsen, men inte av de anledningar ni kanske tror. Det gör mig ledsen för att det visar hur lite förståelse det finns för psykiska sjukdomar, sjukdomar som kanske inte syns i vardagen, sjukdomar som man kanske inte vill tala vitt och brett om. Jag är absolut inte ute efter några "misärpoäng" när jag berättar om min diagnos, som för övrigt är ställd av en läkare jag inte känner sedan innan och som verkligen inte är jävig. Eller egentligen av tre olika läkare och fyra kuratorer, om man ska vara noga. Alla har varit överens om min utbrändhet, utmattningssyndrom eller utmattningsdepression - vad man nu vill kalla det. Men syftet med att få sina problem diagnostiserade är ju inte att jag ska ta dem som min identitet, som vissa verkar tro. Syftet är att jag ska förstå varför jag mår som jag gör, varför jag ibland inte orkar gå en promenad, laga mat, umgås med folk. Varför jag vissa dagar inte ens orkar gå till affären för att det är för mycket folk, varför jag ibland behöver titta på ett avsnitt av en serie tre gånger på raken för att förstå vad som ens hänt, varför jag kan sova 12 timmar utan att vara utvilad. Varför jag glömmer bort hur gammal jag är eller slutar prata mitt i en mening för att jag glömt vad jag började säga. Eller de gånger jag rivit armarna blodiga i panikattacker för att livet känts för jobbigt. De gånger jag gått ut helt ensam i skogen och legat och gråtit timtals i mossan för att jag inte känt att jag kunnat visa den sidan av mig för någon, inte ens hundarna.
Nu för tiden mår jag mycket bättre än när jag mått som sämst. Jag har lärt mig hur mycket återhämtning jag behöver inför olika aktiviteter, och efter olika aktiviteter. Även om jag inte helt lärt mig att bemästra det ännu utan ändå vill göra mer än jag än så länge orkar. Och det är viktigt - än så länge. För det är än så länge det gäller. Utbrändhet är (oftast) inte en livstidsdiagnos, det är något man kan bli frisk från (även om risken att halka dit igen är större). Det är en tillfällig och inte kronisk obalans i hjärnan.
Vad är det då som är orsaken till att vissa blir utbrända och andra inte? På sidan stress.se kan man läsa följande; "Eftersom att alla människor är olika är orsakerna till att du blir utbränd väldigt individuella. Däremot har man kunnat se att långvarig stress utan paus kan leda till att du blir utbränd. Andra saker som kan leda till att du blir utbränd kan vara att höga krav som är svåra att greppa, att du känner att du inte kan påverka ditt liv eller ditt arbete eller att dina relationer inte fungerar som de ska. Situationer som är enformiga och kaotiska kan också leda till utbrändhet." Det tror jag att många känner igen sig i idag, tyvärr. Vårt samhälle är uppbyggt på att man ska vara duktig, bita ihop och inte klaga. Man ska knega och förtjäna sin plats i samhället, man ska vara den perfekta vännen, partnern, föräldern, kollegan. Man ska helst ha flera intressanta intressen som man bemästrar till 110%, klä sig i det senaste modet och så vidare. Detta varierar en del beroende på vilken krets man rör sig i men pressen finns nästan alltid där.
Jag förstår att det här är svårt för vissa att förstå. Och jag är medveten om att det inte är alla som kan sätta sig in i och känna empati med de som drabbas. Men jag önskar verkligen att människor kunde vara lite snällare mot varandra, och även mot sig själva. För i utbrändhetsträsket är vi alla våra egna värsta fiender. Vi vill helt enkelt för mycket och är inte tillräckligt snälla mot oss själva, vi ger inte våra kroppar och sinnen vad de behöver. Så oavsett om du är drabbad eller inte - försök att ta några minuter om dagen och fundera över vad du behöver för att ladda batterierna. Se sedan till att planera in det, även om det bara är att slökolla på Netflix. Planera in, och boka inte av möten med dig själv! Din planerade egentid är viktig. Och glöm inte heller att respektera din omgivnings egentid.
Och det här inlägget är absolut inte skrivet i ett försök att få någon form av sympatipoäng. Jag kände bara att det var viktigt att någon säger ifrån, att någon visar på baksidan av den här sjukdomen som det faktiskt är. Att någon vågar. Det finns andra som vågar också, jättebra. Men jag ville vara en av dem som vågade. Vågar du erkänna för dig själv hur bra kompis du är till dig själv?