Jag känner mig som flickan med svavelstickorna. Det känns som om jag står i kylan och kikar in i värmen och gemenskapen som finns där inne. Det gör så ont. Det var min plats en gång som grymt togs ifrån mig. Inte blir det bättre av att jag vet att kärleken och gemenskapen där inne delvis byggs på lögner. Borde jag må bra av det? Nej den vetskapen kommer såra om den kommer fram. Jag vill inte såra någon. Jag får fortsätta att känna mig som flickan med svavelstickorna. Ett stycke ur min bok jag håller på med. Kärlek, lögner, glädje, lycka, gemenskap, svek och mycket mer. Saker som hänt, saker som inte hänt, från mitt liv, från andras liv, upplevelser mm. Det kommer att ta tid att skriva. Men det får ta tid. Har kapitel, stycken, meningar mm nedskrivna som ska sättas ihop, utvidgas och korrigeras. Men en dag ska den bara klar.