Har ni sett den svenska serien Svenska hjärtan? Om inte så kan jag skriva att ni bör de den. Men detta inlägg ska inte handla om serien utan om ett grannpar och vad mannen säger varje år när ledigheten lider mot sitt slut. Eller det är hans fru Kristina som berättar vad han säger.
- Varje år när höstterminen närmar sig ska Henrik antingen flytta ut på landet och bli fårfarmare eller....
Nu minns jag tyvärr inte det andre hon sa men det räcker så.
Han säger något med att han hatar skolan och när sommaren är slut. Då säger grannen Elisabet till Henrik: Men du är ju lärare!
Han tittar på henne och säger enbart: Ja.
Så känner jag just nu när det enbart är en vecka kvar av semestern och max en månad sommar kvar för September är den första höstmånaden.
Inte för att jag gillar kraftig värme och ligga och sola mig utan för att jag gillar ljuset, ljumma sommarkvällar, all grönska, doften av sommarregn etc etc etc.
Sen den välbehövliga ledighet då man verkligen är trött och behöver vila, vara tillsammans med nära och kära, slippa ställa klockan och bara vara.
Nu är det snart slut och en ny termin börjar med en massa måsten och krav, ställa klockan och så rullar ekorrhjulet på som vanligt igen.
Får man skriva så här när man jobbar i förskolan och har en massa ansvar bla för barnen, sen har man åtaganden man ska följa.
Visst måste man få skriva så här trots allt det där?
(Kan lägga in en liten grej innan jag fortsätter: Jag trivs med barnen, med kollegerna, med arbetsuppgifterna (dock kanske inte alla) men det är jag långt ifrån ensam om. På alla jobb finns det något som arbetarna inte trivs med. Vore ju konstig annars. Men i stort sätt så trivs jag med mitt arbete, finns mycket positivt i mitt yrke.)
Lite exempel på det andra kanske inte trivs med:
En modell som tjänar miljoner och får se hela världen har säkert något hon inte trivs med. Att alltid tänka på vad man äter, gå och lägga sig tidigt så att man inte får ringar under ögonen.
En världsartist som gör det han/hon älskar kanske inte trivs med turnerandet världen runt, att aldrig ha en fast punk, saknar sina nära och kära.
En sjuksköterska kanske inte trivs med all stress, när man känner att man inte hinner med, att bli utskälld för att någon fått vänta så och så länge.
En VD kanske inte alls känner för allt ansvar, tycker allt bara rasar på, känner att denne inte räcker till, ja listan kan göras lång.
Men nu till saken. Nu är jag där inför en ny terminsstart och inför den mörka årstiden och kylan.
Nu är jag den där Henrik som vill flytta ut på landet och bli fårfarmare.
Jag vill:
Jag vill till Göteborg göra något eget, som ett litet pensionat med egen restaurang eller ett vandrarhem med enbart frukost eller börja jobba på ett konditori/fik eller bara gå hemma och kunna leva på en lön. Där hemma skulle jag scrapboka, skriva jag har ju alltid velat bli författare, baka, laga mat i mängder, pyssla, ibland läsa...ja bara kunna vara utan en massa måsten. Ha ett litet växthus eller en egen liten trädgård att pyssla i sommartid.
Jag älskar Göteborg och mina luftrör och eksem vart mycket bättre där nere. Så jag vill flytta dit.
Jag skulle vilja bo i Haga i något av de fina gamla kåkarna och kvarteren. Sen ha en liten söt sommarstuga ute i Göteborgs skärgård där jag kunde pyssla i trädgården sommartid.
Eller bo som på Saltkråkan ha en liten handelsbod/affär som även bar sig vintertid då de flesta turister försvinner.
Någonstans i Stockholms vackra skärgård.
Bara känna livet varje dag. Vilken härlig känsla det skulle vara.
Eller vinna drömvinsten och bli ekonomiskt oberoende. Köpa en husbil och resa genom världen först Europa, sen över till Amerika. Inget jäkt inget stress utan stanna längre stunder då man verkligen vill se något.
Dessa drömmar blir större för varje dag terminen, mörkret och kylan närmar sig. Sen avtar drömmarna sakta men säkert när ljuset, värmen och terminen närmar sig sitt slut. Men de avtar aldrig helt, de finns alltid där som en liten pyrande eld.
Jag vill något annan med mitt liv.
Jag pratar om dem, jag tänker på dem men jag agerar inte. Hur skulle jag göra då? Jag har inga pengar att skapa något eget för. Sture har heller inga pengar att skapa något eget för.
Hur skulle vi båda som snart är 50 få både få jobb och lägenhet samtidigt nere i i Göteborg.
Visst man kan kika men sen ska man kanske på intervju, jag får jobb eller Sture men inte den andre.
Sen är sannolikheten att man får något arbete väldigt liten. Men drömmen finns där den försvinner inte.
Hösten är även depressionens tid för mig. Jag hatar hösten som kommer med den första kylan och mörkret. Inga färgglada löv kan lätta upp den stämningen inte.
Detta är mina tankar denna morgon.
Nu en fråga till alla läsare trivs ni med det ni har? Ert arbete, ert liv etc. Snälla skriv och berätta. Kankse just ni har tagit det där steget och förändrat ert liv eller så har ni drömmar som jag.
Spännande berätta för mig!
