Kaxigt, Maiden

I år ger inte Iron Maiden sina fans vad de vill ha.

De ger dem vad de tål.

Det är ganska mycket.

Besvikelsen är lätt att föreställa sig.

Om det i Stora Skuggan finns folk som slutade följa Iron Maiden efter ”Seventh son of a seventh son”, helgfans som löst biljett för att få igenkänningsnicka till ”Run to the hills”?…?då måste de lämna området i nederlag. De kom två år för sent.

Då, på ”Somewhere back in time”-luffen, gavs den drömshow varje ”Powerslave”-slav önskat: hitsen, dekoren, alla tiders Eddie.

De vill framåt

Nu, drygt en vecka innan ”The final frontier” släpps, ges en bild av vad Iron Maiden är i dag.

Av kvällens 16 låtar är tio gjorda på 00-talet. Nej, förresten: nio. En är gjord på 10-talet.

Den här turnén har alltså inte det mest magiska Iron Maiden, men den har det modigaste. Band som kunnat forma en så här solid hitkatalog – och det är det inte många som har – brukar sällan få idén att dra ut på världsturné och lämna hela succépärmen hemma.

Har man en gång lyckats göra en ”The trooper”, då vill man vanligtvis utnyttja det. Eller om man har gjort en ”Powerslave”, en ”Aces high”, en ”Be quick or be dead”, en ”Where eagles dare”. Eller en ”Flight of Icarus”, ”Wasted years”, ”Moonchild” eller ”The clairvoyant”.

Iron Maiden har utnyttjat färdigt.

I intervjuer har de starkt betonat att de vill framåt, att de inte vill reduceras till imperfekt. De vill inte vara en inställsam tidsmaskin, inställd på 80-talets mitt. De vill visa att de fortfarande kan.

Leker med stämningar

Och de kan.

Framsilat så här, i väl­valda livedoser, framstår ”Brave new world”, ”Dance of death” och ”A matter of life and death” som en albumtrio lika målmedveten, om inte lika bra, som de tre första med Bruce Dickinson.

Det är en annan grupp, en annan kreativitet, med andra visioner och uttryck. Mer utdraget, tilltaget, progressivt och mångbottnat. Det är länge sedan Iron Maiden valde enkla vägar.

Den sextett som ler på scenen nu, den känns mer besläktad med det hånade Blaze Bayley-släppet ”The X factor” än med något från deras 80-tal.

Nu som då vågar de utmana, trilskas, leka med vaga stämningar mer än med allsångsmelodier. Nu som då känns det som att de närmar sig något innerligt.

Och för fansen, de sanna, verkar det hela bara rimligt.

Klassiska hits

Bemötandet är lika hängivet som alltid, kärleken lika ömsesidig.

Nackdelen med setlistan är att gruppen inte vill vara fullständigt oresonlig. Något klassiskt måste in, och när det bara finns plats för en handfull väljs de allra mest klassiska ut.

I stället för givande ”The evil that men do”-medelhits avslutas kvällen därför med ”The number of the beast”-karaoke.

Det kan bara glädja dem som inte glatts åt ett nytt Iron Maiden-album sedan 1988.

KÄLLA: